smoky

Fan vilken hemsk saknad jag har efter er nu. Ni som gjorde den senaste delen av sommaren till det bästa någonsin. Jag sitter och lyssnar på låtarna ni skrev till oss. Så otroligt jävla begåvade människor. Det känns så långt bort nu. Vi levde som en familj i 3 veckor, och ingen av oss ville att det skulle ta slut. Jag har aldrig någonsin lärt mig så mycket på så kort tid som jag gjorde då, lärde mig massor av er. Lärde känna er, inte era masker, utan era hjärtan. Jag missade återträffen i söndags på grund av den här äckliga förkylningen. Känns jättetråkigt. Mest för att Martin från Norge va här i helgen, enda gången han kom till Sverige innan nästa sommar. Jag kan inte se mig som en ledare för er längre, ni är mina vänner, men jag ska försöka föregå med gott exempel i alla fall. Det som känns mest sorligt är att det aldrig kommer vara sådär som det var i somras igen, att vi är som en familj. Det var där och då. Nu har ni fullt upp med era tonårsliv. Jag saknar inte tiden då jag va 15, trots att jag bara är knappa 18 år så känns det så otroligt längesen. Och tänk hur mycket jag har förändrats. Hoppas bara att ni fortsätter vara dom fantastiska människor ni redan är.